Feeds:
Inlägg
Kommentarer

As times go by

Nu är äntligen jul, födelsedag, namnsdag och nyår över. Jag hade ingen aning om att dessa traditioner faktiskt var viktiga för mig. Kanske för att jag aldrig gjort så stor affär av dem, men de är viktiga även om man inte gör stor affär av dem. Så nästa år måste jag vara i Sverige. Det är nu två jular jag tillbringat här i Riyadh. Hur var då julen? Jag arbetade som vanligt. Här finns inga tecken på jul för man firar inte, ingen tomte, ingen julmat etc. Lite julkänsla fick jag för Irina var som traditionen föreskriver hos Mats och Eva och hon sände via facebook uppdateringar med bilder och ord vad som skedde där under kvällens gång, jätteroligt, jag skrattade så jag låg dubbel. Tänk, allt upprepar sig, ”the same procedure next year”. Alltid samma mönster hos familjen Bernebring, inget som förändras, det är tradition det. Om jag varit med hade jag säkert som vanligt lagt benen över huvudet, varit den tokiga lite smågalna men roliga faster Ingela som blir ännu tokigare när hon har fått lite vin innanför västen. Men för mig blev det inte mycket vin detta året. Jag provade det hembryggda när jag var inviterad på kalkonmiddag juldagen hos Mike och Marina men jag avstod, inte gott alls och jag får blåsor i munnen och huvudvärk av det. Trevlig middag var det i alla fall. Tokiga Robert som jag kallar Paul, irländsk författare, historiker och engelsklärare här i Riyadh fick oss alla att skratta gott.
Nur ser jag framåt mot semester i Hbg och att Irina snart kommer till Riyadh, wonderful life!

Annonser

Min vardag i Riyadh

Så är det vardag här i Riyadh och jul, nyår, födelsedag och namnsdag är över. Skönt, ingenting har jag firat. Det ska jag göra i sällskap med Irina när hon kommer och hemma under min semester i februari.
Hur ser min vardag ut? Jag går upp 0515. Äter frukost, ikläder mig sjukhusuniformen, promenerar till bussen, sätter mig längst bak där min villakamrat Marina från sydafrika också sitter, vi pratar om ditt och datt om vi har lust, det har vi oftast. Annars är det ganska tyst i bussen, de flesta halvsover. Efter ca 30 minuter är jag på jobb, tio minuters gång till avdelningen, VIP i andra delen av sjukhuset med speciell ingång för kungliga och högt uppsatta personer, rapporten/endorsment sker i korridoren, ofattbart, här tänker man inte särskilt mycket på sekretess. Innan rapporter är det inservice, vilket innebär att någon av oss sjuksköterskor håller föredrag om ett ämne som har med sjukvård att göra. Detta är obligatoriskt för alla en gång om året och ligger som underlag till den årliga evalueringen och eventuella löneförhöjningen. Inför dennna måste man också uppdatera sina kunskaper inom specialiteter som handhavande av epidural kateter, PCA och liknande. Gör man inte detta jagas man av cheferna som gör livet surt för en.
Min dag fortsätter med att jag tillsammans med dr Geraldine rondar patienterna på 16 B och 16 C samt hjälper till med att organisera efterarbetet. Min roll är att försöka vara en sorts länk mellan personalen på avdelningen, anhöriga, patienterna och läkarna. Målet för tillfället är att försöka få hem patienterna tidigare. I detta landet tycks patienterna gilla att vara på sjukhus. Detta innebär att det finns inte plats för de akut sjuka på avdelningarna så de kan ibland stanna på akuten i flera dagar.
Klockan 1600 tar jag bussen hem. Lagar middag, sätter mig vid datorn och kopplar av en stund. Ibland går jag till gymmet eller simmar, ibland tar jag bussen för att handla men idag ska jag börja med min PM-uppgift i Sexuality in the name of God. Sista uppgiften i min kurs inom teologi. Kursen i Happiness and wellbeing har jag redan gjort färdig.
Nu är klockan snart 2200 och det är läggdags, om jag inte ska vara alltför trött i morgon. Måste också börja planera lite inför Irinas ankomst i slutet av månaden. Glädjer mig så. Ska också bli underbart med lite förändring.

Ändå en glädje

Ändå en glädje av Maria Wine är en av mina favoritdikter. Den lyder så här:
Trots allt äger du en glädje: en ö där inga nya svartheter förekommer, ett vallmorött hus med doft av nybryggt kaffe, med skorstenar vars blåa rökar, rullar ut sig likt välkomnande sidenband.
Det finns en dagdropps glädje- daggdropparna: gryningens små vattensniglar som glider av egen tyngd nedför löv och blomblad eller hänger i rader från grenar och galler, bidande sin tid med väntandes fallskärm innan de faller och dricks av den törstiga jorden för att återuppstå som dagdroppar på nytt.
Det finns en ståndaktig glädje- den som är tennfärgad och namnlös dag uppvärmd av din egen sol, en självförsörjandes dag, en dag då savens sötma stiger i ditt blod, en sjungande dag vars melodi bara är din. 
Du äger en glädje- den stiger och faller sakta inom dig likt en hjälpsam liten hiss: en glädje som varken har att göra med din framtid eller dina minnen, utan en glädje som bara är.

Nästan jul

Ock så är det nästan jul. Jag är faktiskt lite ledsen fast också mycket glad. Ledsen för att denna så viktiga tradition har helt glidit mig ur händerna både förra året och detta. Det existerar ingen julstämning alls i ett utpräglat islamiskt land som Saudiarabien. Jag saknar adventsljustakarna, pepparkakorna,  glöggen, julbönen klockan 1600 i Mariakyrkan med far, mammas revbenspjäll, köttbullar och dopp i grytan, julaftonskväll i broder mats hem med släkten, ris a la maltan med mandeln och de tokiga tävlingarna. Men, men jag ska lyssna på julsånger och tända 20 ljus i mitt master bedroom och jag ska dricka alkolholfri öl och äta pan de coco och filosofera om andra världar och nya äventyr. Jag ska inte stanna här i 20 år som Gene. Nej, nästa år bär det hemåt. Jag är ”done” här. Väntar bara på den glada. Och under tiden njuter jag av min nya arbetstid 7-16 och det tillhörande trevliga jobbet i CST teamet Protocol VIP 16, National Gardes Hospital Riyadh. Oj oj, jag får inte glömma att jag ska simma på julafton och tända ljus vid poolkanten. Det blir stämningsfullt. GOD JUL och GOTT NYTT ÅR alla ni som läser detta.

Är så tacksam att min dröm om att få komma till Oman infriats

Vilken underbar semester

Vilken underbar semester

Tokigheter och skratt förgyller också